Unga Rörelsehindrade har startat ett projekt som heter En hemlighet känd av många, vars syfte är att bryta tabun kring funktionshindrades sexualitet. Det är på tiden att allmänheten får upp ögonen för oss som sexuella individer. Vi kommer att prata om hur man gör i en relation när man har personlig assistans. Målgruppen är ungdomar och unga vuxna med rörelsehinder och behov av personlig assistans. Jag tycker det är väldigt bra och viktigt att det här projektet startar. Läs mer om det här!

Någonting som jag tycker är trist, är dels att det så sällan pratas om vår sexualitet och när det görs det så är det ofta lite klapp på huvudet-feeling. Typ: “Men åh, vad gulligt! Då kan väl ni som sitter i rullstol träffa varandra”. Men vem man blir kär i går ju inte att bestämma. Och varför måste jag bli kär i någon som sitter i rullstol bara för att jag själv gör det? En del av mina rullstolsburna vänner har gående partners och folk frågar väldigt ofta: är det din assistent? Det är många som inte tänker att de kan vara ihop och det tycker jag är tråkigt. Jag längtar till den dagen då ingen höjer på ögonbrynen om jag säger att min partner är gående. Jag längtar efter den dagen då alla mojjsar ihop sig med varandra och samhället blir en godispåse med gott och blandat godis. Åh vad härligt!

Sedan bar det av till Tullys, där jag åt världens godaste leverpastejmacka.

Sedan fick jag ett infall och färgade håret mörkare. Vad tycks? Själv är jag jättenöjd, så VÅGA INTE STICKA UT OCH SÄGA NÅT ANNAT! Haha!

På kvällen var det möte på Unga Rörelsehindrade. Fullspäckad dag med andra ord.

Och hörni, by the way, så ska jag få en guldring av Barbados-Magnus. Jodå! Jag hörde det på Spotify nyss. Han älskar mig och jag gör tydligen himlen blå. Hör här! Inte illa va’?

Jag tycker egentligen inte om att märka ord, för jag tror att det kan vara farligt och leda till att folk blir så nervösa att de istället väljer att inte säga någonting alls, till exempel till oss i rullstol. Så får det inte bli. Våga snacka, säger jag. Det gör ingenting om något ord blir fel här och där så länge man förstår hur någon menar. Jag såg dock precis något som fick mig att gapskratta och som jag bara måste få dela med mig av.

Det var ett inslag om en debatt mellan Jesper Odelberg från Vänsterpartiet och David Lega från Kristdemokraterna. “Politisk rullstolduell”hade de döpt inslaget till. Då tänker jag: What the fuck? Det är ju inte rullstolarna som debatterar, utan människorna som sitter i dem.

När jag är ute på sta’n och det till exempel är mycket folk, händer det att någon säger “Akta på dig, det är en rullstol här!” Det är inte illa ment, jag vet och det här är absolut inte en utskällning. Jag vill bara att folk ska se mig, personen som sitter i rullstolen, i första hand. Nästa gång kan ni väl säga: “Akta på er, det är en tjej/kvinna/brud i rullstol här.

Jag provade ju också kollektivtrafiken, och det var absolut ingen självklarhet att bussarna och spårvagnarna var anpassade, så en hel del väntan blev det. Det gäller att ha lite manána-attityd alltså. Jag är en sån människa som snabbt glömmer bort dåliga saker och minns det som var  bra. Tack och lov för det!